Tystaden av saknaden
And isn’t faith believing all power can't be seen
Jag saknar, jag saknar och jag saknar. Mitt hjärta är tomt utan alla skratt som brukade fylla dagarna, utan alla kommentarer som hela tiden fälldes. Trots att dessa dagar också innehåller det är det inte samma sak utan allt annat. Men nog om mitt saknande, det börjar trots allt bli lite tjatigt. Nu till något annat (jag ska bli nyhetsuppläsare när jag blir stor) Idag, äntligen är det Brokeback Mountain som gäller! Har tjatat om att se den filmen ända sen den kom och av någon konstig anledning har det inte blivit av. Nu är hur som helst biljetterna bokade och sällskapet Gabriel fixat! Lucky me. Kvällen kommer bli underbar. Nu måste jag gå ut med lilla vovven, nu när jag har sommarlov är han mitt ansvar dubbelt så mycket än när jag har skola, som om han bryr sig? Ät fisk och ha det bra!
// Madeleine
Swedensupporter
Hotpants med SWEDEN på asset, fika på Sandy's, telefonsamtal med englandsressenärer samt en hel del skratt med Emma var på sin plats och det sammanfattar i stora drag hela min måndag. Det har hänt en hel del sedan jag skrev och uppdaterade er sist. Massor av saker. När jag kom hem från Malta till exmepel firade jag min egen hemkomst genom att kolla på tolv avsnitt av Vänner, med hunden gosandes på magen, mellan klockan halv tre och åtta på morgonen. Normalt betéende? I min värld, ja. Men jag är/har råkat bli beroende och hade levt utan härligheten en hel vecka! A living hell if you ask me.
Jag har blivit fotbollsintresserad *paus för applåder* och riktigt upprörd när Portugal slog ut England och överdrivet glad när Fransmännen tog hem segern mot Brasilien. Jag älskar fotboll! Det trodde ni inte om mig, va? För övrigt kan jag meddela att jag är nu för tiden är överdrivet klädtokig och modeintresserad, (jag är intresserad av mycket, jag). Jag har även fattat tycke för Chris O'Donnel (vars bild ni hittar i föregående inlägg), fast det var länge sedan jag föll för godingen, jag valde bara gå ut offentligt med det nu. Nu mer om gårdagen. Gårdagen blev en av de bästa söndagarna på länge, eftersom att jag för exakt en vecka sedan blev attackerad av en brännmanet var den söndagen inte särskilt trevlig. Gårdagen innehöll biofilmen "Take the Lead" med Anthonio Banderas, en mysig brunch på Jimmy's med förträffligt (haha) sällskap samt en mysig promenix genom staden med mammsen. Nu till idag. Mitt liv är underbart! Idag skrattade jag mer än jag gjort på länge, tack vare den fina Emma's sällskap. Min danskompis som jag började snacka med i omklädningsrummet för en tid sedan och nu får avnjuta en fika med mitt i sommarlovet. I love my life! Justet ja, jag glömde textraderna som ska vara i början av inlägget, men aja, ni klarar er säkert utan får vi hoppas. Utan en textrad i ett inlägg. Ta hand om er, människor!
// Madeleine
Han är min
Du tittar just nu på mannen som jag ska gifta mig med och som ska bli pappa till mina framtida barn.
I'm back in the game
Each restless heart beat so imperfectly
Malta var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t-! Så skönt att bara kunna slappa och ta ledigt från allt vad ansvar och måsten heter. Det var kort sagt enastående. Solen sken dagarna i ända och maten, sällskapet och ön i allmänthet var kort sagt underbart. Det enda tråkiga var när en stor, ful, fet brännmanet förstörde min lilla simtur i medelhavet genom att simma in med sin fula, genomskinliga skalle i min armbåge och bränna mig! Den jäveln ska döden dö. Hur som helst, så börjar jag storgrina, typsikt mig, samtidigt som nån ful 35-årig gubbe från arabien stöter på mig! Väldigt passande, hur sjuk får man bli? Ett annat snällt par kommer i alla fall fram till mig och säger att de vet hur det känns, och visar gladeligen upp alla sina kroppsdelar som också råkat ut för feta brännmaneter. En mycket intressant upplevelse får man väl säga. De säger att det hjälper med vinäger och is, något som senare skickas upp på vårt hotellrum. Men nu till något trevligare: Dagarna vid poolen var underbara. Jag och min gudfar, mitt resesällskap, hade turen att få bo på ett femstjärnigt lyxhotell! Skryt, skryt. Det var hur vackert som helst och jag skulle kunna bo i det vackra badrummet, gärna för mig. Handfatet var i marmor och det fans tre stycken stora speglar där inne, något som passade en egenkär jävel som mig utmärkt.
Vistelsen på denna fina ö blev ännu mer intressant när jag och min gudfar sitter på "The Avenue", en resaurang med amerikansk-italiensk stämning och ingen mindre än min älskade Sandra promenerar förbi. Gissa vem som fick sig en rejäl chock? Efter några gastande skrik, som får vår servitris att se vettskrämd ut, lyckas jag fånga hennes uppmärksamhet och vi står och småpratar om livets härligheter där på malta och bestämmer oss för att träffas några dygn senare. Vi får som väntat en underbar dag tillsammans, bara hon och jag (vi tvingade iväg min stackars gudfar som spenderade den soliga dagen med att gå runt med glasögon på näsan och en bok i handen för att se intellektuell ut). Vi hade det i alla fall hur mysigt som helst. Senare under kvällen drar hon med mig på karaoke med hennes språkresegrupp. Sandra sjunger Ironic och har med det skrämt bort alla andra, för vem skulle ärligt talat vilja gå upp efter henne? Hon är min idol. Efter det drar sig vi + en drös nya, trevliga människor jag precis träffat, vidare bort från taket där karaoken tog plats. Det var inte värt att lyssna på längre. En del människor drar sig mot klubbarna medans jag och Sandra-sötot drar oss mot den mysiga stranden (jag undrar hur många gånger jag sagt ordet mysigt i detta inlägg?). Där sitter vi med en rejäl skopa humor och sjunger mysiga kärleksballader. Mysfaktorn höjs ytterliggare när ett förälskat par i 17-års-åldern lägger sig på stranden och börjar hångla. Både Sandra och jag suckar avundsjukt och sjunger ännu fler kärlekslåtar med grymt mycket avund i blicken. Det hånglande paret börjar få publik samtidigt som de börjar jucka - mitt på stranden. Inte lika vackert längre. Killens händer verkade vara väldigt förtjusta i tjejens häck, konstigt nog. Senare under den kvällen inträffade något extremt intressant, något jag dessvärre inte kan skriva offentligt men vill ni veta vad, fråga mig! Låt oss bara säga att jag var tvungena att gömma mig mer än en gång den kvällen.
Oj, vad långt detta inlägg blev, but I löve to write it off me! Jag har börjat skriva på två romaner för övrigt, efter ha blivit översköljd med en hink av inspiration efter att ha läst ut Cecilia Aherns "PS I Love You!" på mindre än fyra dagar. Två nya romaner av moi väntas komma ut i bokhandelns vimmel inom kort! Jag har även kommit på ett sätt att utrota fattigdomen. <Styckeindelning> Ser, appropå tranbär, att ingen har kommenterat min blogg, på tio inlägg. Det är inte roligt att se det. Så börja kommentera människor, för Guds skull! Annars har jag ju inget att läsa. "You know, it's all about giving and reciving" för att citera allas våran favorit-Joey. Oj, vad sugen jag blev på Vänner nu, har ju för sjuttsingen levt utan härligheten i mer än en vecka. Usch så hemskt, det måste vi genast "råda bot på". Haha. Så nu ska jag överge detta inlägg för lite Aniston, Cox Arquette, Kudrow, LeBlanc, Perry & Schwimmer så här inpå småtimmarna. Herre gud, jag är besatt! Men jag älskar det. Filippa, glöm inte bort vår mysiga filmkväll vi ska ha! Och ha en trevlig kväll(?), gott folk.
// Madeleine